Leffes julkalender

När de alla var inne i skeppet så drog Anton igång motorerna medan resten satte sig ned och spände fast sig. Björn var lite trött på att bara flyga från ställe till ställe hela tiden men han hade ju inte direkt något liv i vanliga fall så det var bara att vara tacksam för de äventyr han fick. Men när de precis skulle lyfta så började Antons mobiltelefon ringa.

  Ja hallå det är Anton som talar. Det hördes ett tystlåtet mumlande från Antons telefon och hans ansiktsuttryck förändrades 10 gånger i sekunden, vilket gav alla en omedelbar huvudvärk samt ett exploderande illamående som resulterade i att de allihop spydde unisont i tonen G.
 Anton stoppade plötsligt ner mobilen i fickan igen och sa att det var ändrade planer, de skulle till Kina.

  De flög genast iväg och under flygturen så förklarade Anton att han hade fått ett samtal från en gammal vän vid namn Melina-Lars (En siamesisk tvilling där den ena hette Melina och den andra Lars) som hade berättat att någon gubbe hade attackerat Kina med en armé av påkörare vid sin sida. Det var ingen tvekan om att det var denna gubbe som hade planer på att förstöra framtiden så de gav sig självklart iväg mot Kina.

Under färden så utformade de en stridsteknik för att slåss mot påkörare som kommer från alla håll, eftersom det troligtvis skulle behövas. De övade lite, men kom sedan fram till att det var ingen poäng. Det var bara Anton och Zitch som kunde slåss, de andra påverkade bara stridskraften negativt... Så de gjorde upp en ny plan som gick ut på att Anton och Zitch spöade skiten ur alla påkörare medan Erik och Björn sprang och gömde sig någon annan stans.

  Till slut kom de fram till Kina, där de möttes av Melina-Lars som tydligen skulle slå följe med dem för resten av äventyret. Melina-Lars berättade att gubben hade börjat cruisa runt i Kina på sin övergigantiska trehjuling och påkörde alla vuxna kineser, men de ännu inte fullvuxna kineserna håvade han upp och la i en säck. Ingen förstod vad det var den konstiga gubben hade tänkt att göra med de små kineserna men de var eniga om att de skulle stoppa hans framfart.

  De kollade på google-earth-LIVE var han befann sig. Det var några mil åt norr men han körde söderut så det var nog inte lång tid tills att de skulle stöta på varandra. De intog stridspositionerna, med andra ord sprang Björn och Erik iväg och gömde sig bakom en buske, och väntade på hans ankomst. De satt där i flera minuter utan tecken på att gubben skulle dyka upp snart, så till slut kollade de på google-earth-LIVE igen och såg att han stannat för att pissa vid en buske. Typiskt... Men till slut så var han klar och körde vidare mot dem igen. 

  Efter en minut hördes dundret från hans jättemotor och ytterliggare en minut senare så var han bara några hundra meter bort. Han fick självklart syn på dem och körde fram mot dem, men stannade dock en liten bit bort. Han tog av sig biker-brillorna och sa "Hoe-hoe-hoe is Yo mama!"
Björn kunde inte tro sina ögon, det var självaste tomten som var den ondskefulla gubben med påkörararmén!
 
Tomten var ju typ den snällaste personen i hela världen! Det måste vara något missförstånd...

  Tomten sa att han såg Björn och Erik från sina patetiska gömställen så de kunde lika gärna komma fram nu. Björn hoppade fram och det gjorde Erik med. De gick fram och ställde sig lite blygt bakom Anton och Zitch. Björn frågade varför tomten gjorde så dumma grejer, och då kom hela sanningen fram...

  För flera hundra år sedan så hade det bott en gammal gubbe i Sverige som var väldigt förtjust i små barn, men inte alla barn för pojkar var ju ena riktiga små djävlar! Gubben började jobba som mellanstadielärare för att få spendera hela dagarna med flickor utan att någon misstänkte något ont om honom. Han fick inte jobb på flickskolor så han fick stå ut med de pojkarna som gick i skolan också, eller det var snarare de som fick stå ut med hans terror! Könsdiskriminering har sitt ursprung i hans hjärna, och det var alltså mot killar som det började!
  Gubben fick till slut nog av alla jobbiga pojkjävlar så hans gjorde upp en plan för att en dag kunna utplåna alla människor som inte var minderåriga kvinnor. Han skulle få alla att lita på honom, för att sedan svika deras tillit. Han skapade den perfekte figuren som skulle älskas av alla, och speciellt de små tjejerna!
Han skapade tomten!
  I åratal så fick han hela världen att känna till honom och tycka om honom, han skaffade sig leksaksfabriker där han tillverkade julklappar, själklart i Kina för där var det billigast och där kunde han skaffa en massa korta kineser som tillverkade alla julklappar under slavarbetande (Korta små tomtenissar=korta små kineser)
Det var lite mycket jobb så han skaffade sig även en stor, dum, fett tung direktör över fabrikerna. 
  Till slut så kände han att det var dags att föra planen till verket, men han var gammal och hans krafter var inte vad de en gång hade varit... Han bestämde sig för att utvinna lite kraft från en annan stor småbarnsälskare, genom att äta upp dennes näsa som han baxade från muséet "Döda kändisar". Det funkade och hans småbarnsälskande krafter var på topp igen.
  Men han fick nys om att det fanns en Ninjamaster från tidernas begynnelse som fortfarande var i livet, denne kunde förstöra hans planer eftersom han troligtvis var den enda människan i världen kraftigare än honom själv. Han samlade ihop en massiv påkörararmé, värvade från hans slavfabriker, och sände iväg dem för att tillintetgöra hotet... Hans försök att få Zitch ur vägen misslyckades dock och han fick samla ihop fler påköraresoldater och skicka iväg dem allihop för att försöka hitta Zitch. De skulle bara följa efter Anton af Högbergs skepp så skulle de säkerligen hitta honom igen. För att försäkra sig om att det inte gick åt pipsvängen igen så värvade han även Decepticons för att leda armén.
  Hans armé var ingen match för Zitchs övermakt så han bestämde sig för att inleda sin plan iallafall, och sedan ta hand om Zitch själv när den stunden kom. Så han började påköra runt i Kina och plocka upp sina måltavlor en efter en, tills han slutligen avbröts av Anton, Zitch, Björn och Erik.

   Så... nu ska jag tillintengöra er!!! >:D Tomten skrek och rivstartade sin trehjuling. Han flög fram i ljusets hastighet för att påköra Zitch och sedan ta hand om resten av dem. Men Zitch var självklart snabbare, han var faktiskt övermäktig och hade med omätbar ninja-knowledge lyckats överkomma naturens hastighetsgräns vid ljusets hastighet! 
  Zitch sprang runt i miljontals cirklar runt tomtens trehjuling, vilket satte igång otroliga dragande krafter som slet sönder tomten och hans trehjuling i småbitar innan någon ens han uppfatta att någon av dem hade rört sig. Det var som om han bara slutade att existera!

  Björn och de andra började dansa runt av lycka, de hade räddat världen från den ondskefulla tomten! De dansade runt i ett bra tag, tills att de inte orkade längre och satte sig ned på varsin sten runt en lägereld som hade varit där hela tiden. Plötsligt kom Anton på att det var ett tag sen de kollat på klockan, de hade ingen aning om vilken dag det var eller någon som helst uppfattning om hur lång tid det här äventyret hade pågått. Erik drog upp sin kalender som han alltid hade i bakfickan och kollade vilken dag det var idag. Det visade sig vara den 21 December 2012. Helt plötsligt så flög det fram ett oändligt hav av muterade rosor med drakvingar och huggtänder som bet ihjäl dem allihop. Rosorna bet ihjäl allt liv på  jorden och världen gick under...
HAHAHAHA BRA SLUT VA!? xD


Jepp! Nu är det slut på Leffes julkalender! :'(
Det har varit både roligt och tråkigt att skriva den men nu i efterhand så ser jag på det hela som en otroligt rolig grej jag har gjort och är faktiskt ganska stolt över min fullkomligt vrickade historia...
Jag hoppas att jag kunnat bjuda på en del skratt eller iallafall att ni fått ut någor positivt av den :P
Tackar för allt stöd och all positiv kritik! Ber om ursäkt för de kapitel med otroligt låg kvalité och de förseningar jag råkat komma med... (inte lite försenat den här gången ^^)

TACK OCH ADJÖ!

Björn levde ett händelselöst liv på Odenplan i en liten stuga när han en dag blev påkörd av en påkörare. Hans arm separerades från resten av kroppen så han åt upp den och sköljde den med julmust, dagen efter var hans arm missbildad. Han blev misstagen för att vara en ond påkörare som hade stulit Michael Jackssons näsa men sedan fick han istället en rekommendation att söka upp en doktor som skulle ta sig en titt på armen.

  Armen visade sig innehålla en för hög halt av julmust så Björn sökte upp Anton af Högberg för att få experthjälp. Anton tog med Björn till försöksperson #1337 om hade utsatts för en medicin experimentstadiet men de blev avbrutna av tusentals påkörare som attackerade Antons berg. De flydde med hjälp av Antons skepp, men tyvärr dog Hoffmaestro på kuppen...

  De flög iväg till Wunderreich för att få hjälp av Prinzessin Wunderbar, som i sin tur tog med dem för att rådfråga visdomens träd, AKA Den delvis leende björken. Trädet blev dessvärre nedhugget av en woodchoppa... Autobots kom och informerade dem om att den var någon gammal gubbe som hade planer på att förstöra framtiden så de begav sig till Indianreservatet i utkanten av Wunderreich för att försöka få svar av hövdingen där. De skulle försöka ta reda på vad det var för gubbe, men Prinzessin sumpade allt genom att ställa helt fel fråga. Erik läste en sagobok för dem (rätt så rrrandom) och sen kom det ett gäng påkörare från ingenstans och attackerade indianlägret. De besegrade påkörarna och sen fick Anton nog med bullshit och sa att de skulle tillbaka till Bängberget där han skulle samla rådet...


What happens next? :O

ångt bort i ett soligt land bodde det en kung. Han hade elva söner och en dotter. De var mycket lyckliga i sitt vackra slott. De elva prinsarna och prinsessan Elisa lekte hela dagarna.

Men en dag bestämde sig deras pappa kungen för att gifta om sig och det kom en ny drottning till slottet. Hon var elak och tyckte inte om kungens barn. Hon skickade bort prinsessan till en fattig bonde. Där fick hon arbeta hårt.

Drottningen jagade bort prinsarna också. Hon sa:

"Flyg ut i världen och klara er själva. Jag förtrollar er till stora fåglar. Ni ska inte längre kunna tala".

Och elva vackra svanar flög ut ur slottet med ett konstigt skrik.

När Elisa blev 15 år gammal skulle hon få komma tillbaka till slottet och sin pappa kungen, för kungen ville se sin dotter. Men när drottningen fick se hur vacker Elisa var, blev hon arg och rädd och hon gjorde Elisa så ful som möjligt. Hon tovade hennes gula lockiga hår och gned in henne med en mörk salva.

När kungen fick se prinsessan blev han arg.

"Nej", sa han "det kan inte vara min dotter, så ful och smutsig. Skicka bort henne!"

Prinsessan grät och gick ut i skogen.

Hon gick och gick och när hon kom till en sjö, böjde hon sig ner och tvättade sig i det klara vattnet. Och hon blev ren och vacker igen och hennes hår lyste som guld. Det var kväll och solen höll just på att gå ner.

Plötsligt fick hon se elva svanar som flög emot henne. De hade guldkronor på huvudena. Just när solen försvann ner i sjön, landade svanarna bredvid henne. Och där stod elva vackra prinsar. De var Elisas bröder. De kramade varandra och blev så glada.

Bröderna berättade för Elisa att de var förtrollade till svanar på dagarna. När solen gick ner blev de människor. De berättade att de bodde i ett annat land och de ville ta med sig Elisa dit.

Hela natten arbetade bröderna med att göra en korg, som de skulle bära Elisa i när de skulle flyga dit. Det var en lång väg till det andra landet och Elisa måste vara mycket modig.

På morgonen, när solen gick upp, la hon sig i korgen och bröderna tog tag i den med sina näbbar och flög iväg över haven. Först sent nästa kväll kom de fram till brödernas hem, som var en grotta.

På natten drömde Elisa om en liten gumma, som visade henne en brännässla.

"Du kan rädda dina bröder", sa gumman i drömmen. "Men du måste vara modig och du får inte ge upp. Du ska plocka brännässlor som växer runt grottan eller på kyrkogården. Av dem ska du göra garn och sen ska du sticka elva skjortor - en till varje bror. Det kommer att göra mycket ont och du kommer att få blåsor i händerna.

Och en sak till. Du får inte tala innan skjortorna är färdiga. Om du gör det, så dör dina bröder."

Gumman rörde vid Elisas hand med brännässlan och hon vaknade av smärtan.

Samma morgon började Elisa sitt arbete. Hon plockade nässlor fast det gjorde ont och sved som eld i hennes händer. Hon gjorde garn och hon stickade.

Bröderna förstod vad hon gjorde. Den minste prinsen grät och där hans tårar föll på hennes händer, gjorde det inte ont.

En dag kom det en prins till skogen och han fick se Elisa, när hon arbetade med nässlorna i grottan. Prinsen tyckte att hon var det vackraste han sett. Han tog henne med sig till sitt slott och gifte sig med henne.

Elisa sa inte ett ord. Prinsen älskade henne, men det fanns andra på slottet som sa att hon var en häxa. De hade sett henne plocka brännässlor på kyrkogården och de sa att det var konstigt att hon inte kunde tala.

Elisa arbetade varje natt med de elva skjortorna till sina bröder. Prinsen sov. Men när han fick höra att andra kallade henne för häxa, höll han sig vaken en natt.

Då såg han hur hon gick upp ur sängen. Han följde efter henne till kyrkogården, när hon plockade nässlor mitt i natten och såg hur hon satt och stickade i sin kammare ända tills det blev morgon. Prinsen blev mycket olycklig och bestämde att folket skulle döma henne.

"Hon är en häxa," sa folket. "Hon skall brännas på bål!"

Elisa sattes i fängelse. Hon fortsatte att sticka på skjortorna. Nu var det bara en kvar. Så kom den dag, då hon skulle brännas på bål för att hon var en häxa. Hon kördes i en kärra ut ur staden, där man hade gjort ett stort bål. Hon stickade på den sista skjortan.

"Ta ifrån henne tyget! Hon är en häxa," skrek folket.
Men då kom elva stora svanar flygande och satte sig på kärran runt omkring Elisa för att skydda henne.

När kärran kom fram till bålet och hon skulle stiga ur, kastade hon skjortorna över svanarna - och där stod elva vackra prinsar. Men den minste prinsen hade en svanvinge i stället för en arm. Hon hade inte hunnit göra den sista skjortan färdig.

"Nu vågar jag tala," sa Elisa. "Jag är oskyldig."

Och folket som hade sett allt, bugade sig för henne. Elisa svimmade i sina bröders armar.

"Ja, hon är oskyldig," sa bröderna.

Vedträna på den stora elden började växa och det blev en hel skog av röda rosor. Rosorna muterades och fick huggtänder samt drakvingar. De flög omkring i världen och bet ihjäl alla lyckliga människor tills det bara fanns olyckliga människor kvar, då bet de ihjäl dem också. Till slut var alla människor döda så rosorna bet ihjäl alla djur de fick syn på, så fortsatte de tills det inte fans något liv kvar på jorden. Då blev det inbördeskrig mellan de muterade rosorna och efter ett tag så var även de helt utdöda. Så det hela slutade med att allt liv på jorden var utplånat och allting sög...




Det var en saga av H C Andersen, sa Erik. Björn hade alltid tyckt att H C Andersens sagor sög, men den här sagan var faktiskt helt okej. Erik la till att det var en specialutgåva med redigerat slut, det var kanske det som var nyckeln till källan... Att läsa specialutgåvorna av hans böcker.

  Björn fick inte mer tid att fundera på den saken för helt plötsligt dök det upp ett gäng påkörare som påkörde sönder hela indianlägret. Fjolliga Fjädern flög fram från ingenstans och började whoopa some påkörarass, sida vid sida med Zitch som tydligen hade kommit med bussen precis. Autobotsen anslöt sig till striden och det hela slutade med att allting exploderade och alla dog, men då kom det ett raidparty fyllt med lvl 80 priests som revive:ade allihopa. Det var ju lite dumt för eftersom de revive:ade påkörarna också så fortsatte det hela och de sprängdes en gång till... Men den andra gången så lät priestsen bli att revive:a påkörarna så då var det chill...

  Anton hade fått nog med Bullshit och sa att de skulle bege sig tillbaka till Bängberget för att samla rådet. Björn undrade vad det var för "råd" Anton snackade om men han följde bara lydigt med...

Prinzessin lackade loss totalt på Da Woodchoppa som hade huggit ner den delvis leende björken. Hon stod och skrek så högt att hans huvud till slut sprängdes, vilket var lagom fresh... De stod alltså där med ett nedhugget träd och en kropp med bortsprängt huvud, bara någon timme efter att ha sett hela Hoffmaestro bli blodigt påkörda...

  Det blev till slut för mycket för Putte, han sa att han inte orkade vara med om det här längre, det var för många som dog. Han sa att han skulle spendera resten av sitt liv på ett sjukhus. Där får ju alla sjukvård så det kunde ju inte vara s¨å många som dog där liksom. Laban blev helt förtvivlad när Putte stack, han funderade i typ 20 sekunder sedan bestämde han sig för att springa efter Putte, men då glömde han att se sig för så då blev han nedtrampad av en Antilop som var ute och sprang. Laban dog på fläcken, kaffefläcken som var på kudden han låg på i sin säng 50 år senare alltså. Han reste sig upp och fortsatte springa efter Putte, för att tillslut hinna ikapp honom så att de gick bort tillsammans i solnedgången...

  Alla andra tyckte bara att det var skönt att vara av med slavarna, de störde ju bara med sina sånger på kinesiska hela tiden. Men så fort de var utom synhåll och alla andra fortsatte med sina liv så var de glömda för gott efter bara några sekunder.

  Nu när trädet var nedhugget så visste ingen riktigt vad de skulle hitta på härnäst, så de stod bara där och tog del i den pinsamma tystnaden i ett tag, sen hördes det plötsligt något bort ifrån skogen som gränsade till trädgården. Det blev högre och högre, sen så flög det plötsligt fram en flygfarkost ovanför trädtopparna och började beskjuta dem med ekollon. Prinzessin Wunderbars pupiller förstorades något förskräckligt och hon började skrika i panik:

  OH MY GOD!!! IT'S A WOODCHOPPA!!! WAAAAAAAAAAHH!!! Det var tydligen en helikopter i trä som hade något emot dem och sköt ekollon på dem... Björn fattade inte varför det var något att vara rädd för, det var ju bara ekollon. Men när han såg Erik få ett gäng ekollon på sig, eller snarare rakt igenom sig, så ändrade han intställning. Erik började whina en jäkla massa, att få ett gäng ekollon körde igenom kroppen var inget han var nöjd med. Zitch var så himla trött på allas whining så han hoppade upp och slog sönder Woodchoppern med ett enda hugg på varje rotorblad. Woodchoppern störtade ner på Erik och mosade honom, men det var inga problem för han var ju gjord i hårgelé så det var bara att forma tillbaka honom som han var innan.

  Sen kom Shorre och de sju små dvärgarna från ingenstans och började sjunga på kinesiska. Shorre sjöng att Zitch skulle "Torka bitch", vilket var för mycket för att Zitch skulle orka med dem. Zitch pallade inte med 8 rrrandoms som sjöng på kinesiska precis efter att precis blivit av med de två andra jobbiga små rrrandomsen så han slog sönder Shorre och hans små dvärgarkompisar. Anton skrattade åt Zitchs massmisshandel men Björn tyckte det var dags att plocka fram mobbningsringen nu... 

  Han skulle precis dra fram den ur bakfickan när han såg något som drog hans uppmärksahet bort från misshandel och mobbningsringar. Han fick syn på en liten nyckelpiga. Han skulle snabbt fånga den för att få önska sig något, men det gick inte så bra...



Kommer Erik visa några tecken på att han blivit genomborrad och mosad?
Vad händer med Shorre och de sju små dvärgarna?
Hur ska det gå för den lilla nyckelpigan Björn försöker fånga?
CAREFACE?
 

De började alla lunka på efter Prinzessin Wunderbar, för hon hade börjat gå därifrån. Ingen sa något, alla gick bara på där och höll ett nyfiket öga på vägen framför Prinzessin. De gick förbi en massa olika konstiga grejer, som till exempel Mc:Donalds där skylten med loggan var upp och ned så det blev ett Wack:Donalds, alltså inte en restaurang utan ett nöjeshus där man kunde slå på killar som hette Donald för 45kr/h. Prinzessin förklarade för gänget att trädet de skulle besöka kallades för Den delvis leende björken, för det var ett träd som var glatt, men bara delvis.

  Björn tyckte att Wunderreich verkade vara ett väldigt konstigt ställe, inte alls som han var van att ha det hemma vid Odenplan. Men förra gången han inte höll något för sig själv slutade det i att alla runt omkring honom blev helt galna så han bestämde sig för att inte göra om samma misstag. Han skulle alltså inte säga det han tyckte. Istället skrev han ner det på 6 lappar som han gav till alla. Det var ett lagom smart beslut för det fick precis samma effekt nu igen, alla började springa runt i en cirkel med flaxande armar och skrek som stuckna grisar... Björn fick lov att klappa till dem allihop för att de skulle få tillbaka fattningen, och när han gjort det på hela gänget så fortsatte de vidare igen.

  Tills slut kom de fram till livets gård, som en del gamla gubbar kallar Edens lustgård i någon trisst gammal bok, och gick iväg för att snacka med  visdomens träd. Björn ade svårt att förstå varför de skulle gå  och söka råd hos ett träd. Om Björn visste en enda grej så var det att människor var smartare än träd.

  När de kom fram till trädet så hälsade Prinzessin Wunderbar på det, och till allas stora förvåning hälsade det tillbaka. Först ett talande ansiktsuttryck och nu ett talande träd!? Wunderreich var ett märkligt rike... Trädet sa i all fall att det var den delvis leende björken, och att de var välkommna i Livets gård. Sedan tillade det att det var ett mycket smart träd, mycket smartare än alla människor i världen. Då var det alltså så att det enda Björn visste, nämligen att människor var smartare än träd, inte stämmde och därför visste han tydligen ingenting.

  Trädet skulle precis säga något mer men helt plötsligt kom det fram en skogshuggare och högg ner trädet i ett enda yxhugg...

(Ännu en gång, läs igenom kapitel 6 och 7 först för att förstå vad som händer)

Björn och Anton fortsatte ner för trappan, tills att de märkte att de gått lite för långt så de fick gå tillbaka en bit igen. Väl inne i buren så hängde de av sig sina ytterkläder på Laban, som stod och jobbade klädkroksskiftet, och steg ut ur hallen och in i huvuddelen där Zitch bodde.

Det verkade som att Zitch fått någon form av specialbur för där fanns inga av de där lyxiga sakerna som fanns i de andra burarna. Allt som fanns i Zitchs bur var ett gräsfält med lite blommor och annat växtliv, ett stort lager av den ännu inte färdiga medicinen och vad som verkade vara bandet Hoffmaestro som satt i ett hörn och rökte något. Anton ropade på Zitch och då hoppade en figur upp från ringen Hoffmaestro satt i och vinkade dit dem.

Hejsan Zitch! ropade Anton och drog med sig Björn mot figurerna i hörnet av buren. Zitch såg överlycklig ut när de närmade sig och han började skrika: "Dju ehr, miin ven! Samtidigt som han pekade först på Anton vid ordet Dju, på både anton och Björn vid ordet ehr, på sitt feta smile vid ordet miin och på sin handled vid ordet ven. Zitch verkade helt vrickad tyckte Björn, som han tyckt om så många andra förut i den här berättelsen, och den här gången höll han inte tyst om det. Han skrek allt vad han pallade:WTF HAN ÄR JU HELT KÖRD I HUVET!!! AHHHHHH!!! När Björn började skrika så hoppade Hoffmaestro panikslaget upp och började springa runt i cirklar med flaxande armar. Zitch ville ju inte vara sämre än Hoffmaestro så han började springa han med. Att alla i buren fick panik gjorde att Anton fick panik han med, så han började springa runt även han

Björn stod alltså där på ett gräsfält och tittade på 13 idioter som sprang runt i cirklar med flaxande armar och förskräckta miner...



Björn var precis på väg att slita huvudet av sig själv när det hördes ett dånande dån som fick marken att skaka som i en jordbävning. Det fick alla att vakna till och titta frågande på varandra. Förundringen varande i några sekunder, sen kom Erik ner i raketfart från ett hål i taket. Tusentals av dem! ÖVERALLT! WAAAH! Anton slog Erik i fejset för att få fason på honom. Det hjälpte inte så Anton slog ännu hårdare, och ännu hårdare meninget hjälpte det minsta. Zitch klev fram och smekte Erik lite lätt på kinden där Anton precis slagit honom, det gjorde susen och Erik började genast att skrika något de åtminstånne kunde förstå. DET ÄR TUSENTALS PÅKÖRARE PÅ VÄG UPP FÖR BERGET FRÅN ALLA HÅLL!!! VI ÄR KÖRDA!!! DE KOMMER DÖDA OSS!!! JAG MÅSTE GÅ PÅ TOA!!!

Anton drog med dem alla ut ur Zitchs bur, och de började springa ner för trappan mot något som Anton sa skulle rädda dem. När de sprungit ner för flera hundra trappsteg så frågade Björn var de var på väg. Anton sa att han hade en flyktplan in case of emergency, vilket detta säkerligen verkade vara...

När de sprungit ner för några hundra trappsteg till så kom de fram till slutet av trappan. Där fanns det en gigantisk dörr i guld, silver, och diamant (Den enda dörren Anton faktiskt gillade) som ledde till bur nummer 2012...




Vad var det alla rökte egentligen?
Var kom alla påkörare ifrån?
Kommer Erik få gå på toaletten eller måste han vänta med det?
Vad döljer sig innanför dörren till bur 2012?

Läs vidare så kommer svaren att uppenbaras...